HinGambleGoth wrote:Om mönstret är så pass gammalt så att det är en direkt reflex istället för något sekundärt så kan det vara kopplat till konsonantkvalitet i fornspråket.
Det är ganska vedertaget att de germanska fornspråken troligtvis hade någon form av sekundär artikulation med de flesta konsonanter. Det kan vara så att långt och kort n hade olika kvalitet (t.ex palatalisering) liksom hur långt och kort l bevisligen hade det med tanke på reflexerna i dotterspråken. Finns inte retroflexa konsonanter också med oväntad distribution i flera folkmål i Norrland?
De forngermanska konsonanternas artikulation har spelat en ganska viktig roll på vokalernas utveckling, finns gott om exempel i hela språkfamiljen, monodiftongering vid dentaler i fornhögtyska, brytning efter /x w r l/ i fornengelska (liksom forndanska) och många fler exempel.
Man kan tänka sig att urgermanskans dentala konsonanter i själva verket var starkt alveolara, nästan retroflexa, och att likvidorna hade stark velarisering, de långa konsonanterna hade kanske "tunnare" uttal.
Intressant. Retroflexa konsonanter i västerbottniskan förekommer ganska regelbundet efter etymologin, dvs där tjockt l eller r står före n, s, d eller t, men det som är svårt att sätta regel på är när
rn (i umemålet) uttalas som
nn som i
tjänn/
tjärn og
hjänna/
hjärna,
smaning/
smorning (vokal förlängd framför
-ing) men inte i
härn eller
stjärn. Men fno [ɫd], [ɫft], [ɫs] osv leder som regel till [ʈ], [ʈh], [ʂ] etc. Det finns inget mål som inte har [ʂ] i
hals og
fors, og [ɳ] i
korn og
aln. Ibland finns det undantag i kalixmålen t. ex. [elstcin] snarare än [eʂ(tc)in] (fno
elskʀ) påminnande om finska målen.
Hvad jag förstår är det ungefär likadant med jämtskan, förutom att de inte har något kaosmål som kalixmålen (eller?). Det heter väl
bjänn på jämtska men
fåʂʂ,
håʂʂ,
bôɖɖ osv väldigt regelbundet.
Jo jag har ju tänkt att uttal som västerbottniska [ʂ] i [ʂw] (fno /sv/) måste ha sin grund i nåt annat än ett vanligt tunt s.
Ephraim wrote:Det finns ju exempel där svenskan skenbart har bevarat urgermanskt *nþ som nd. Ett exempel är just tand. Detta d brukar dock förklaras med att det "är bildad efter pl.-formen, som har d-inskott mellan nn o. r i ett ä. (icke anträffat) tænnr (jfr KIND, sbst.2)" (SAOB).
Tittar man i SAOB hittar man många äldre belägg för variantformer med nd för andra ord, ex:
mund (mun)
sundan, söndan, sÿndan (sunnan)
sand-, fsv. sander (sann)
Kanske finns det en liknande förklaring här?
Det skulle i så fall vara
nþ det är frågan om då, inte
nd, då
nd som regel förekommer etymologiskt konsekvent. Men om det är fri variation det är frågan om, kan man fråga sig varför både jämtskan og västerbottniskan har just
mônn og
tunn (visst heter det så på jämtska?). Nu vet jag inte hur många ord det mönstret gäller, men de två verkar i alla fall stämma överens. Andra ord som
meyr/
maur og
reyn/
raun verkar ju variera en del, så då borde väl
nþ/
nn også göra det kan jag tycka, om det alltså har funnits variation bakom de formerna også.
Men det känns som att man ser ett mönster när man jämför med andra språk.
*grannaz
vb
grænn
lty
grann
*mannaz
vb
mænn
fht
man
mlt
man
lty
mann
*þunnuz
vb
tunn
fht
dunni
mlt
dünni
lty
dünn
*sanþaz
vb
sann
fht
sand
*munþaz
vb
mônn
mlt
munt,
mont
lty
Mund
*sunþanē
vb
sönna
fht
sundan,
sundana
*kunþaz
vb
-kån -kônn-
fht
kund