Allekanger wrote:Jag gillar idén med uteslutet <æ> samt inkluderingen av ogonek-o. Jag skulle inte tolka det som nasalitet, utan tänker mer att det är ett ljud påverkat av ett annat, t.ex. omljud eller konsonantbortfall.
Fast det är ju inte ett
o som är påverkat av ett annat ljud utan ett
a påverkat av ett annat ljud, ur den synvinkeln så är
å rimligare som bokstav för (härjedalskt)
u-omljudat
a. Men sammanblandningen med vanligt svenskt
å kommer vara överhängande. Min motivering till
e-ogonek och
o-ogonek blir därför som jag beskrev, man utgår från normerad fornnordiska.
Allekanger wrote:spala [ˈspæː.la] 'spela'
smaka [ˈsmaː.ka] 'smaka'
hava [hɐː.ʋa] 'ha'
Vad är det som avgör uttalet av det första <a>:et här? Eller är det bara olika sätt att transkribera samma vokalljud..?
Den första och den sista ska ha samma vokalljud, jag velar mellan om det bör tolkas som ett öppet
ä-ljud eller ett
a-ljud vettande mot schwa, jag går för tillfället på det senare. I det mellersta ordet så är det ett annat ljud ("kontinentalt
a") och det beror på
k:et. Även
g ger samma vokalljud:
maga 'mage' uttalas alltså [ˈmaː.ɣa].
Allekanger wrote:Ordlistan ser bra ut! Har sett fram imot detta.
![:) [:)]](./images/smilies/icon_smile2.png)
Tackar! Det är precis en sådan ordlista man behöver prioritera eftersom de mest frekventa orden är de mest intressanta.
Allekanger wrote:Lite jasså-upplevelse över <ég> och inte <jeg>. Har inga invändningar mot det, men nyfiken på vad som ligger till grund för detta. Har för mig att det för en tid sedan diskuterades att j:et var från verbändelser eller liknande? Men genomgående <é> kanske är rimligare att använda sig av ändå?
Jag var på väg att skriva
ég/jeg i listan eftersom jag är högst osäker på etymologin. Uttalet är konsekvent med trångt
e-ljud och aldrig
ä-ljud (utom dialektalt i sydöstra Jämtland där man även säger "
ve" istf. "
mä" 'vi', kan finnas ett samband). Eftersom isländska skriver
ég snarare än det möjligen mer korrekta
jeg (jmf. färöiska söderömålet som också har
jeg) och att jämtskt initialt
é uttalas [jeː] (t.ex.
éłing [ˈjeː.ɽɪŋ] 'vindpust'; dock väldigt få ord med initialt
é-) så skriver jag tills vidare
ég.
N.B.: Frågan är om man rent generellt har
é [je(ː)] där omgivningen tillåter (
j-bortfall har man ju alltid efter t.ex.
r i vilket fall som helst, t.ex.
brøte <
brjóta 'bryta')? Isåfall bör man stava
é istf.
jé i t.ex.
tétt (istf.
tjétt) 'tät'.
Allekanger wrote:Hur skulle du skriva ordet motsvarande svenskans 'vi'? Tänkte på prepositionen <með> i listan. Eller blir det med i nästa post, kanske (om man går efter frekvenslistan)?
Svenskans 'vi' heter på jämtska
með med samma uttal som prepositionen. Som jag nämnt finns det dialektalt också
við [ʋeː] och om man inkluderar härjedalska så har man en variant av
með med rundad vokal, vet inte riktigt hur stavningen blir där (
myð?). Notera att
ég (
jeg?) är grundfomen så jag kommer inte ta upp pluralis
með (
við,
myð?) i listan.