Jämtska

[DrGeoffStandish]

Vi börjar med att översätta (med uppslagsform) de 10 första orden i nämnda frekvensordlista.

• • • • tí [tʰiː] prep., adv. 'i' (fj. út(i) + í)
        og [ɔːɣ] konj. 'och', adv. 'också' (fj. ok)
        til [tʰe] part. 'att', [tʰelː] prep. 'till' (fj. til)
        denn [dɛnː] pron. 'den' (fj. þenn)
        sum [sʊmː] konj. 'som' (fj. sum < sem)
        ein [eɪːn] räkn. 'en', pron. 'man' (fj. einn)
        pá [pʰɔː] prep., adv. 'på' (fj. upp(i) + á)
        vara [²vɐː.ɾa] v. 'vara' (fj. vera)
        tav [tʰɑː] prep. 'av' (fj. út + af)
        for [fɔːɾ] prep. 'för' (fj. for)

Hade jag haft tid så hade jag för varje ord även angett alla andra varianter m.a.p. genus, kasus, numerus etc..

Apropå demonstrativa pronomenet denn 'den' så är pluralformen inte samma som för personliga pronomenet hann [hænː] 'han'. Pluralformen av denn uttalas [din] (endast obetonat i mina källor) medan pluralformen av hann uttalas [dʊmː]. Etymologin för den senare är förstås fno. dat. þeim (antagligen inlånat, därav fno. istf. fj.), frågan är dock vad etymologin för den förra är. En teori skulle kunna vara att det är en sammansmältning av äldre förmodade pluralformer [diː] (ur fj. fem. þæ) där vokalen har lånats och [dʉːn] (ur fj. neut. þǫun) där slutkonsonanten har använts. Verkar teorin rimlig eller är jag helt ute och snurrar här? Om teorin stämmer så skulle jag kunna tänka mig att denn böjs således (ordning enligt mask. fem. neut.):

• • • • N./A. Sg. denn denn deð
        Dat. Sg. deim deire dí
        Gen. Sg. dess dess dess
        
        N./A. Pl. dei dí dún
        Dat. Pl. deim deim deim
        Gen. Pl. deire deire deire

Inte så pjåkigt. Pluralis för personligt pronomen hann (fem. hú och neut. deð) är förstås samma.

[DrGeoffStandish]

Låt oss fortsätta med ordlistan. Ni får mer än gärna kommentera. (Notera att det är grundformerna som gäller, så t.ex. hann nedan står alltså även för hú 'hon', deð 'det' etc.)

• • • með [mæː] prep. 'med' (fj. með)
      hava [²hɐː.ʋa] v. 'ha' (fj. hafa)
      hann [hænː] pron. 'han, man' (fj. hann)
      itte [²ɪʰtː] adv. 'inte' (fj. itti < eikti (einti?) < eint + gi)
      um [ʊmː] konj., prep., adv. 'om' (fj. um (konj.: < em < ef))
      men [mænː] konj. 'men' (fj. men < en)
      hvur [ʋɞːɾ] adv. 'var' (fj. hvar)
      horst [hɔʂt] adv. 'var' (fj. hvarstaðis)
      ég [jeːɣ] pron. 'jag' (fj. ek)
      seg [sɛːɣ] pron. ack./dat. 'sig' (fj. ack. sik)

Notera att det saknas nominativ för reflexiva pronomen så då använder vi helt enkelt ackusativ- och dativformen seg sig'.
Notera även att hann kan användas som indefinit pronomen, d.v.s. 'man', där man inkluderar sig själv. Pluralis av indef. pron. hann ger ett exkluderande av sig själv. För att förtydliga kan man dock använda ein istället (som böjs bl.a. efter genus till skillnad från moderna hipstersvenskans 'en' som börjat ersätta 'man'). Objektsformen är alltid ein precis som i svenskan oavsett om man väljer ein, hann eller mann (se nedan) som subjektsform.

[Allekanger]

Jag gillar idén med uteslutet <æ> samt inkluderingen av ogonek-o. Jag skulle inte tolka det som nasalitet, utan tänker mer att det är ett ljud påverkat av ett annat, t.ex. omljud eller konsonantbortfall.

spala [ˈspæː.la] 'spela'
smaka [ˈsmaː.ka] 'smaka'
hava [hɐː.ʋa] 'ha'

Vad är det som avgör uttalet av det första <a>:et här? Eller är det bara olika sätt att transkribera samma vokalljud..?

Ordlistan ser bra ut! Har sett fram imot detta. Lite jasså-upplevelse över <ég> och inte <jeg>. Har inga invändningar mot det, men nyfiken på vad som ligger till grund för detta. Har för mig att det för en tid sedan diskuterades att j:et var från verbändelser eller liknande? Men genomgående <é> kanske är rimligare att använda sig av ändå?

Hur skulle du skriva ordet motsvarande svenskans 'vi'? Tänkte på prepositionen <með> i listan. Eller blir det med i nästa post, kanske (om man går efter frekvenslistan)?

[DrGeoffStandish]

Jag gillar idén med uteslutet <æ> samt inkluderingen av ogonek-o. Jag skulle inte tolka det som nasalitet, utan tänker mer att det är ett ljud påverkat av ett annat, t.ex. omljud eller konsonantbortfall.

Fast det är ju inte ett o som är påverkat av ett annat ljud utan ett a påverkat av ett annat ljud, ur den synvinkeln så är å rimligare som bokstav för (härjedalskt) u-omljudat a. Men sammanblandningen med vanligt svenskt å kommer vara överhängande. Min motivering till e-ogonek och o-ogonek blir därför som jag beskrev, man utgår från normerad fornnordiska.

spala [ˈspæː.la] 'spela'
smaka [ˈsmaː.ka] 'smaka'
hava [hɐː.ʋa] 'ha'

Vad är det som avgör uttalet av det första <a>:et här? Eller är det bara olika sätt att transkribera samma vokalljud..?

Den första och den sista ska ha samma vokalljud, jag velar mellan om det bör tolkas som ett öppet ä-ljud eller ett a-ljud vettande mot schwa, jag går för tillfället på det senare. I det mellersta ordet så är det ett annat ljud ("kontinentalt a") och det beror på k:et. Även g ger samma vokalljud: maga 'mage' uttalas alltså [ˈmaː.ɣa].

Ordlistan ser bra ut! Har sett fram imot detta.

Tackar! Det är precis en sådan ordlista man behöver prioritera eftersom de mest frekventa orden är de mest intressanta.

Lite jasså-upplevelse över <ég> och inte <jeg>. Har inga invändningar mot det, men nyfiken på vad som ligger till grund för detta. Har för mig att det för en tid sedan diskuterades att j:et var från verbändelser eller liknande? Men genomgående <é> kanske är rimligare att använda sig av ändå?

Jag var på väg att skriva ég/jeg i listan eftersom jag är högst osäker på etymologin. Uttalet är konsekvent med trångt e-ljud och aldrig ä-ljud (utom dialektalt i sydöstra Jämtland där man även säger "ve" istf. "mä" 'vi', kan finnas ett samband). Eftersom isländska skriver ég snarare än det möjligen mer korrekta jeg (jmf. färöiska söderömålet som också har jeg) och att jämtskt initialt é uttalas [jeː] (t.ex. éłing [ˈjeː.ɽɪŋ] 'vindpust'; dock väldigt få ord med initialt é-) så skriver jag tills vidare ég.

N.B.: Frågan är om man rent generellt har é [je(ː)] där omgivningen tillåter (j-bortfall har man ju alltid efter t.ex. r i vilket fall som helst, t.ex. brøte < brjóta 'bryta')? Isåfall bör man stava é istf. jé i t.ex. tétt (istf. tjétt) 'tät'.

Hur skulle du skriva ordet motsvarande svenskans 'vi'? Tänkte på prepositionen <með> i listan. Eller blir det med i nästa post, kanske (om man går efter frekvenslistan)?

Svenskans 'vi' heter på jämtska með med samma uttal som prepositionen. Som jag nämnt finns det dialektalt också við [ʋeː] och om man inkluderar härjedalska så har man en variant av með med rundad vokal, vet inte riktigt hur stavningen blir där (myð?). Notera att ég (jeg?) är grundfomen så jag kommer inte ta upp pluralis með (við, myð?) i listan.

[DrGeoffStandish]

Låt oss fortsätta:

• • • frá [fɾɑʊː] prep. 'från' (fj. frá)
      su [sɞː] adv., konj. 'så' (fj. sva < svá)
      kunne [²kʰɞnː] v. 'kunna' (fj. kunna)
      mann [mænː] s., pron. 'man' (fj. ack. mann)
      nár [nɑʊːɾ] pron., adv., konj. 'när' (fj. nár)
      ár [ɑʊːɾ] s. 'år' (fj. ár)
      segi [²sɛjː.ɪ] v. 'säga' (fj. segja)
      pyny [pʰʏː.nʏ] prep. 'under' (fj. upp(i) + undi > puni)
      ette [²ɛʰtː] prep. 'efter' (fj. efti)
      hell [hɛlː] konj. 'eller' (fj. ella < elliga)

Notera att det i hell 'eller' dels har smugit sig in ett initialt h- (vanligt i s.k. "halvemål", i jämtska är hell enda exemplet mig veterligen) och att det är konsekvent enstavigt (p.g.a. den alltid svaga betoningen?). Rent ljudlagsenligt borde jämtska alltså ha "elle" [²ɛlː] men av någon anledning så är det alltså hell [hɛlː].

[Aszev]

Hellquist nämner i SEO att eller "växlade förr stundom med det obesl[äktade] heller". Kan en sådan sammanblandning vara ett rimligt ursprung? I östgötska finns samma sak; häller 'eller'.

[DrGeoffStandish]

Hellquist nämner i SEO att eller "växlade förr stundom med det obesl[äktade] heller". Kan en sådan sammanblandning vara ett rimligt ursprung? I östgötska finns samma sak; häller 'eller'.

Ja, det är väl den sammanblandningen jag alltid har förutsatt gäller i detta fall i jämtska, kan inte riktigt se hur h:et annars skulle ha smugit sig in - jämtska är inget "halvemål". Det som skulle tala emot det i just jämtskans fall är att 'eller' (fj. ella) och 'heller' (fj. heldr) rimligen inte kan ha sammanblandats fonetiskt eftersom de hade olika tonaccenter (grav resp. akut) och hade olika ändelser (öppen resp. sluten) till skillnad från i rikssvenska där endast h:et skiljer dem åt (akut accent i båda fall, sluten ändelse i båda fall).

Notera att jämtska konsekvent (?) har grav accent där rikssvenska har akut (eller vacklande grav som i t.ex. 'efter') accent vid historisk grav accent. Exempel: Rikssvenska 'känner' (pres. av 'känna') har akut accent, [¹ɕɛnː.ər], medan motsvarande jämtska ord kenne har grav accent, [²tʃɛnː(.ə)]. Meg kenne dú [mɛː ²tʃɛnː.dʉ] 'Mig känner du'.

[DrGeoffStandish]

Trodde inte det skulle gå men jag har faktiskt hittat ett dokument från så sent som 1420 som inte har fördanskat språk utan är skrivet på vad man kan förmoda är en mer eller mindre ren jämtska (obs: q. g. = kveðju guðs = guds hälsningar):

• • • Allom monnom þeim sem þettæ bref sea eddæ høyra sender
      Heminger Olafson q. g. ok sinæ kunnikt gerande ath ek heuer selt be-
      skedhelikom manne Niclis Saluesyne iordh tha sem Gislas hether ok
      liggir j Owika sookn j Jæmtalande firir fim merker ok xx iæmzska med
      ollum þeim lutum ok lunnendom som þar til liggir ok leghet hefuer
      fra fonno ok nyio med h[ol]t ok hagha watn ok veidhestadhom nær byy
      ok fiære eingo vndan þakno alt thet eigi er gefuom gefuet loglegha
      eddæ salum selt vndan mer ok minom arfuom ok vnder fyrnemdan
      Niclis ok hans arfua þil allda oodhals ok æuærdheliko eigho med vbrig-
      dheliko stadfesto vm alder ok æfuens dagha. þesser varo þar vitne ok
      kovpa vattar ath Jon Jonson Andres Hovnson Olafuer Ovsteson Þorgeir
      Þordson Ovdhon Jonson Bienkal Olafson Jon Olafson Gunne Þoraldson.
      ok þil sannenda bidher ek godha manna insigle som er Hakon Lafrenson
      logmanz vaars Andres a Heg Þorgeir a Viik Ovdhon a Halleime med
      mino insigle ath heingia firir þetta bref er gort var a Gizlase manæ-
      daghen nest efter tiugunde dagh jwla anno domini mo cdo xxo.
      (Källa.)

Anledningen till att jag tror att det är ren jämtska är att den gamla au-diftongen skrivs ov (t.ex. Ovdhon = isl. Auðunn), d.v.s. ou, vilket är ganska specifikt jämtska eftersom jag inte hittar liknande stavning i andra samtida norska dokument.

Kanske var det alltså så som ren (kansli-)jämtska från tidigt 1400-tal såg ut?

[Óðon]

Du menar att uttalet fje finns belagt i jämtska? Uttalet fi känner jag dock till.

Ja, åtminstone äldre belägg från 1700-talet.

Jämtskan saknar den förlängning där e står som uddljud i enstaviga ord som finns i många andra
dialekter. Möjligen då med undantag för pronomet je. Bonskan har ju exempelvis jäta för äta, vilket kan jämföras med isländskan éta (fn. eta).

Men jeling, fno. élingR, då?

Ja, jag var otydlig. Jag syftade enbart på orden med ursprunglig kort vokal.

[Óðon]

Borde det inte ha stannat som ei på Island? Eller var islänningarna så pass literata så att de kunna skilja på vokaletymologin i ord som mér och meir som alltså båda uttalades meir? Eller var det en skillnad i uttalet, t.ex. att etymologiskt ei låg närmare äi så att mér uttalades "meir" och meir uttalades "mäir"? Spontant så skulle jag dock tippa på att ei för äldre é bara är en stavningsfråga, t.ex. många älvdalingar skriver uo-diftongen som det fallöande ou (t.ex. soul när det uttalas suol = sol) eftersom det ser bättre ut eller nåt sånt.

Min källa för övergången é > ei > ie på island är "The Nordic languages : an international handbook of the history of the North Germanic languages.". Minns inte vilken volym.
Om jag inte minns fel så är antagandet att den sekundära diftongen inte är fallande till skillnad från den primära.
Jag får återkomma med detaljer nästa gång jag har tillgång till den.

[Óðon]

- Jag tror alltså att dialektdraget har spridits från Jämtland via Tröndelag ut till öarna. I så fall borde man kunna hitta förekomsten i tröndska diplom från samma tid + tiden före som diftongeringen är belagd i de isländska källorna.

Intressant teori, jag hade antagit att diftongeringen på Island är oberoende och att jämtskan har fått diftongeringen från tröndskan (där den är mer konsekvent genomförd).

Min tes är att de östnordiska utvecklingarna é > eæ > ea > ia > iæ > ie > ji > i och é > æ är samma process, med olika utgångar beroende på dialekt och ord.
Jag är enig om att diftongeringen på Island är oberoende den östnordiska. Däremot ser diftongeringen på Shetlandsöarna ut som den östnordiska. Liksom Färöarnas é > æ. Det stora problemet med att förespråka ett enormt sammanhängande sådant område är framför allt att i ett ganska stort område måste utvecklingen ha gått tillbaka æ > é. Denna förändring är ju erkänd exempelvis för Norrland och Jämtland, men delar av Bohuslän, Dalsland, Värmland, hela Austlandet etc. lär nog förhålla sig rätt skeptiska om man påstår att deras e-ljud i tré (trä), kné (knä) inte har fornnordiskt ursprung utan är en sekundär utveckling.

Får jag föreslå dig att kolla upp var Fjeli, Fjebu och Fjeset ligger i Norge. Jag vet inte om man kan kalla det för en tröndersk diftongering. é > ie förekommer ju från Öland (ett fåtal exempel) till Övre Dalarna till Österbotten. Men nordöstra Tröndelag är nog det starkaste området i Norge. Gällande just "fje" så har jag inte hittat några säkra belägg på den formen i svenska dialekter. Möjligen då ett "fiea" best. s. från Eds socken i Ångermanland.

Jag vill dock förtydliga att jag är öppen för att det kan röra sig om skiljda men likartade processer. Samt att jag absolut inte gör några tolkningar gällande kulturell makt (likt tidigare nämnde Hesselmans "hedebynordiska"). Snarare tvärtom tror jag att det rör sig om ett dialektdrag som sprids mycket enkelt som började nere på kontinenten.

[Óðon]

Låt oss fortsätta:
su [sɞː] adv., konj. 'så' (fj. sva < svá)

Jag ser utvecklinen såhär: svá > svǫ́ > sǫ́ > sV? (betonad form)
Progressivt v-omljud på långa vokaler. Ex. svín > svýn

u hade min mor uttalat [so:], men för detta ord använder hon enligt mig ett unikt fonem som jag skulle beskriva som rundat schwa. Betonat så uttalas inte med samma vokalljud som ex. gul överallt i Jämtland.

[Óðon]

for [fɔːɾ] prep. 'för' (fj. for)

Inte fyr ?

[Óðon]

BOKSTAVEN Æ

Ang. (2) ovan så har jag kommit fram till följande: Uteslut æ ur ortografin! Man bör skriva etymologiskt vid "r-omljud" (mark [mæʂk] 'mask', ełg [æɽg] etc.) och vid utjämning precis som jag skrev (spala [ˈspæː.la] 'spela', smaka [ˈsmaː.ka] 'smaka', skaka [ˈskæː.ka] 'skaka' etc.), det ska funka. Undantaget vid utjämningen tror jag beror på yttre påverkan i just den dialekt (Hammerdalsmål) som jag i första hand tittar på för tillfället (eftersom den har den bästa populärvetenskapliga genomgången tack vare Vidar Reinhammar).

Hur skulle du skriva rædd?

[Óðon]

Anledningen till att jag tror att det är ren jämtska är att den gamla au-diftongen skrivs ov (t.ex. Ovdhon = isl. Auðunn), d.v.s. ou, vilket är ganska specifikt jämtska eftersom jag inte hittar liknande stavning i andra samtida norska dokument.

Kanske var det alltså så som ren (kansli-)jämtska från tidigt 1400-tal såg ut?

Du ska inte skriva diftongen såsom ǫu nu när du infört ǫ i ortografin? Jag har svårt att se hur de öppnaste uttalsvarianterna som förekommer i Jämtlan har utvecklats ur ou.

[Óðon]

Känner du till nån frekvensordbok tillgänglig via nätet?

Om du fullbordar Swadesh 207 så kanske du glädjer någon komperativ språkforskare.
http://en.wikipedia.org/wiki/Template:S ... _207_plain
http://en.wiktionary.org/wiki/Appendix: ... _languages

[DrGeoffStandish]

Du menar att uttalet fje finns belagt i jämtska? Uttalet fi känner jag dock till.

Ja, åtminstone äldre belägg från 1700-talet.

Förresten, känner du till om det finns någon som hlst nedtecknad jämtska från 1600-talet?

[Óðon]

nár [nɑʊːɾ] pron., adv., konj. 'när' (fj. nár)

Jag tror det ska vara nor och att norrmännen valt å bara för ursprunget i nær som har lång vokal.

[DrGeoffStandish]

Min källa för övergången é > ei > ie på island är "The Nordic languages : an international handbook of the history of the North Germanic languages.". Minns inte vilken volym.
Om jag inte minns fel så är antagandet att den sekundära diftongen inte är fallande till skillnad från den primära.
Jag får återkomma med detaljer nästa gång jag har tillgång till den.

Per definition gäller väl att fallande (stigande) diftong går från öppen (sluten) till sluten (öppen) vokal? Jag är en smula skeptisk till att det skulle ha funnits två stycken ei-diftonger, men gutniskan har ju det (men då enligt vad jag trodde gällde för isländska, d.v.s. ett öppnare vs slutnare uttal).

[Óðon]

Förresten, känner du till om det finns någon som hlst nedtecknad jämtska från 1600-talet?

Tyvärr känner jag inte till något sådant. Jämtland fick ju sina första skolor andra halvan av 1600-talet så det borde ju ha skrivits en del informellt då.
Det finns såklart diplom, brev och rättshandlingar på danska och svenska där man kan hitta spår av jämtska.