Boken omtalar några kriterier, som kan fungera som ett slags test för huruvuda en viss form är att betrakta som regelbunden. I en tämligen fri återgivning, tenderar regelbundna former att användas för:
- Ord som låter ovanliga eller främmande.
- Nominaliseringar av andra ordklasser
- Nominaliseringar av citat eller fraser
- Nominaliseringar av egennamn. ("Det bor fyra Pettersson (Pettersöner? Pettersonar? Pettersons?) i kvarterer")
- Akronymer
- (Säkert några andra fall också som jag inte kommer ihåg.)
Kanske rör detta sig om enstaka fall. Men det vore ändå en intressant utveckling att hålla ögonen på. Vilka fall har ni noterat, där "-s" används fritt som pluralform på ord där den "egentligen" inte hör hemma? (D.v.s., när det inte rör sig om icke-assimilerade lånord från engelska eller andra språk där -s fungerar som plural, där man kan säga att vi lånat även pluralformen med själva ordet.)